Claes Bäckströms linjer är alltid spår av en självbiografi. De är inte flanörens skickliga teckning, för hans skicklighet har ett annat uppdrag. Han tecknar sitt liv; upptecknar det inte i efterhand, avtecknar det inte naturalistiskt utan återupplever det och gestaltar det i en fragmentarisk autofiktion. Tingen frigör sig, lyser hallucinatoriskt ur tidens töcken: spjälsängen, portmonnän, trådrullen, telefonsladden, klädskåpet, alabasterlampan. I rummen syns ömtåliga ådernät, sprickor och revor nära smärtan. Och i lagren av blyerts och utsuddad blyerts finns alltid barnet närvarande: det är en minneskonst besläktad med Marcel Proust vars stora roman ”På spaning efter den tid som flytt” blev en uppenbarelse för Claes. Han skrev: ”Proust var en förlösning, men en förlösning som aldrig varit möjlig utan barnet, den unge Marcel. Hela mitt jag från grunden måste med för att detta skulle kunna ske.”

Därför finns hos Claes Bäckström ingen vanlig kronologi, ingen gräns mellan nu och då. Också den äldre konsten är samtida och precis som barndomsminnen är den närvarande i teckningarna: Caravaggio, Michelangelo, Watteau eller Morandi. Så kan vi i ett par kvinnors upprörda koreografi från barndomshemmet känna igen Giottos ”Dygderna och lasterna” från Arenakapellet, liksom de gamla mästarna i de labyrintiskt veckade tygerna. Eller den barocka prakten i skinnknuttens jacka eller de sensuellt svällande bilkarosserna. Förfluten tid, återvunnen tid – det är Claes Bäckströms värld.

Peter Cornell