Utställningar

”Jag har byggt ett regnrör. Jag tycker om ljudet av regn.
Tiden upphör när du lyssnar på det länge.
När du roterar röret, faller kornen, och du innesluts i ljudet.
Du styr regnet, du spelar med det.”

Eva Marklund

Ett konstverk, en utställning och ett konstnärskap kan vart och ett beskrivas som övergångs­tillstånd, växlande mellan ljus och mörker. Hänsyn tas endast till de element som människan ursprungligen bygger sin kunskap om världen kring. Solen som löftesrikt möter troget nästan varje morgon, dess mörka nattsömn och slöjor av regn som förmörkar. Pölar, svarta hål riktade inåt och utåt. I konsten dras korken ur vår mentala flaskpost.

Susanna Slöör, Ständig sekreterare Konstakademien

Läs mer på omkonst

Recension på SvD.se

Jag arbetar figurativt, vanligtvis med tekniker som träsnitt, torrnål, linosnitt eller teckning. Storleken är viktig, och gärna monumental. Det är frustrerande att göra stora träsnitt, jag får ont i ryggen och träflisor i fingrarna, jag kan inte se vad jag håller på med då motivet är så stort, det blir som ett landskap av trä. Men när verken är färdiga blir jag alltid överraskad, det ligger en stor tillfredställelse i att bevittna hur verket växer fram i dialog med tekniken.

Motiven karvas fram ur stora plywoodskivor, ur det fabriksformat som skivorna levereras i. Det kallas stocken. När stocken är klar trycker jag den på lakan, på golvet i min ateljé. Sedan syr jag ihop många tryck till collage, där tryck från samma stock återkommer flera gånger. I utställningar kombinerar jag ofta collagen med stockarna som använts vid tryckningen. Jag använder alltså både förlagan och representationen.

Mitt panorama består av unga kvinnor, hjältinnor, martyrer, hur de lever och levde och kom­mer att leva. I mina collage och kombinationer är de igenkännliga genom sina munkjackor, converse och tillbakadragna kroppsspråk. De är sina egna protagonister, alla huvudpersoner i sina egna vilsekomna kroppar, och varandras antagonister, ensamma tillsammans. De tar plats utan att reflektera så mycket över hur och varför, som om det blivit det mest naturliga i hela världen, deras öde och kallelse, dömda att uthärda publiken och sig själva (och vänder alla ryggen). De bär ofta flätor.

Idun Baltzersen

Idun Baltzersen, född 1987 i Trondheim, Norge, bosatt och verksam i Stockholm, tog sin masterexamen 2014 vid Konstfack i Stockholm och tilldelades som en av två stipendiater ett ettårigt ateljéstipendium samt arbetsstipendium från Konstakademien ur Axel Hirschs donationsfond med följande motivering:

Idun Baltzersen arbetar med träsnitt i de riktigt stora formaten samt överför dem på textil. Även ”blocken” eller tryckförlagan ingår som enskilda verk i hennes särpräglade och synnerligen rika konstnärskap. Hon binder själv sina böcker med teckningar och grafik som bidrar till det bildpoetiska uttryckets komplexitet. Konstnärens uppfinningsrika användning och utveckling av den äldsta av grafiska tekniker i kombination med en stark vilja att utveckla innehåll och berättelser gör henne till en högst värdig mottagare av Konstakademiens stipendium inom Bernadotteprogrammet.

Bernadotteprogrammet instiftades av de kungliga akademierna år 2016 med anledning av H.M. Konungens 70-årsdag. Den första stipendieutdelningen ägde rum fredagen den 29 april vid en särskild mottagning i Operans Guldfoajé i Stockholm.

Kungl. Akademien för de fria konsterna (Konstakademien). Kungl. Musikaliska akademien, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Vitterhetsakademien), Svenska Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur inledde därmed en långsiktig samverkan med stipendiater utsedda av respektive akademi. Bernadotteprogrammet stöder mentorstödda fördjupningar och utvecklingsmöjligheter för forskare och yngre konstnärliga utövare inom akademiernas intresseområden. Syftet är att erbjuda en fortbildningsform (på postdoktoral nivå alt. efter avslutad konstnärlig högskoleutbildning eller motsvarande) för yngre excellenser på väg att etablera sig som framstående utövare inom sina respektive områden. En grundtanke är att varje stipendiat och projekt i någon form skall ha tillgång till minst två olika akademiers kompetensområden – exempelvis i möten mellan konstarter och kunskapsformer.

Läs mer på omkonst

Recension på SvD.se

BERNADOTTESTIPENDIAT 2016
ANNA-KARIN RASMUSSON – MATER NOSTRA

Tungt ramlar jag, tumlar runt, bryter mig, formas och kläcks.
En moder är upphov till någonting annat och en trappa är en konstruktion ämnad att underlät­ta passagen mellan två skilda nivåer.
Min konst har inget mål.
Kroppen håller rättegång mot allt jag upplever och tar in.
Och min hud som inte höll.

Anna-Karin Rasmusson

Anna-Karin Rasmusson, född 1983 i Karlstad, bosatt och verksam i Stockholm, tog våren 2016 sin masterexamen vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och tilldelades som en av två stipendiater ett ettårigt ateljéstipendium samt arbetsstipendium från Konstakademien ur Axel Hirschs donationsfond med följande motivering:

Anna-Karin Rasmussons arbeten omfattar animation och rörlig bild. Hon visar stor kunskap och skicklighet i att förstå hur materialitet och taktilitet från exempelvis skulptur och måleri låter sig införlivas i digitala medier. Verken skulle kunna beskrivas som rörliga collage, som med kraft och stor känsla låter förmedla de mest sammansatta och svåröversättbara känslotillstånd på gränsen mellan dröm och verklighet. Styrkan i uttrycket och den osedvanliga konstnärliga mognaden som konstnären ger prov på kommer att berika samarbetet och samverkan inom Bernadotteprogrammet.

Bernadotteprogrammet instiftades av de kungliga akademierna år 2016 med anledning av H.M. Konungens 70-årsdag. Den första stipendieutdelningen ägde rum fredagen den 29 april vid en särskild mottagning i Operans Guldfoajé i Stockholm.

Kungl. Akademien för de fria konsterna (Konstakademien). Kungl. Musikaliska akademien, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Vitterhetsakademien), Svenska Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur inledde därmed en långsiktig samverkan med stipendiater utsedda av respektive akademi. Bernadotteprogrammet stöder mentorstödda fördjupningar och utvecklingsmöjligheter för forskare och yngre konstnärliga utövare inom akademiernas intresseområden. Syftet är att erbjuda en fortbildningsform (på postdoktoral nivå alt. efter avslutad konstnärlig högskoleutbildning eller motsvarande) för yngre excellenser på väg att etablera sig som framstående utövare inom sina respektive områden. En grundtanke är att varje stipendiat och projekt i någon form skall ha tillgång till minst två olika akademiers kompetensområden – exempelvis i möten mellan konstarter och kunskapsformer.

Idén till utställningen kom till under de första samtalen om stipendietävlingen och utställningen Den Tänkande Handen i utställningsnämnden på Konstakademin, ett samarbete mellan Kungl. Hovstaterna och KA. Den visar ett brett spektrum av handritade arkitektritningar som tillkom mellan 1980 till 1995, på Pontviks kontor, tillsammans med de verktyg som användes under utförandet.

Urvalet av ritningar är spretigt; dess fokus är inte på projektens arkitektoniska kvalitéer utan på hur rittekniken utvecklades med olika verktyg och hur reproduktionsmedel påverkade rittekniken. Idén med installationen är inte heller att se tillbaka på äldre tekniker, arbetsmetoder och dess resultat som nostalgiska förebilder, utan att istället inspirera till funderingar kring skillnader och komplementära möjligheter till formgivningsarbetet idag.

I utställningstexterna Skissen och Ritningen resonerar Pontvik kring ritandets processer, konventioner, verktyg och villkor. Den kreativa potentialen av skissandet ser Pontvik som ett komplement i dagens analoga formgivning.

Alexis Pontvik, arkitekt SAR/MSA R.I.B.A är ledamot av Kungl. Akademien för de fria konsterna. Praktiserande arkitekt och professor i stadsbyggnad vid KTH, utbildad på HBZ, Bern, Staatliche Kunstakademie Düsseldorf och Architectural Association i London. Egen praktisk verksamhet, Pontvik Arkitekter AB, arkitektur och stadsbyggnad.