Rolf Schock, Reading Structure, Spring´67.

SCHOCKPRISEN

 

Rolf Schock, som vid sin bortgång 1986 efterlämnade en stor förmögenhet, uttryckte i sitt testamente att Kungl. Akademien för de fria konsterna (Konstakademien) ska föreslå pristagare i en av de visuella konsterna, att  Kungl. Vetenskapsakademien ska föreslå pristagare i logik och filosofi samt matematik och Kungl. Musikaliska akademien i en av de musikaliska konsterna. 

 

Förmögenheten förvaltas av stiftelsen The Schock Foundation som även formellt utser pristagarna. Årets prisutdelning kommer att ske den 19 oktober 2020 i Konstakademiens hörsal, Fredsgatan 12 i Stockholm.

 

Prissumman uppgår till 400 000 kronor per prisområde, sammanlagt 1,6 miljoner kronor. 2020 års pristagare offentliggörs 12 mars. Tidigare pristagare i kategorin för de visuella konsterna presenteras nedan. För att se pristagare inom alla kategorier klicka här.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2020

Porträtt av Francis Alÿs, Peshmerga embed Mosul, 2016. © Francis Alÿs Courtesy the artist and David Zwirner.
Francis Alÿs, Turista (Tourist), 1994, Mexico City © Francis Alÿs Courtesy the artist and David Zwirner

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2020 tilldelas Francis Alÿs

för ett lika djupsinnigt som omfattande konstnärskap. Francis Alÿs kongeniala metaforrika språk ger fördjupade insikter i kaotiska konflikter samtidigt som det uppmärksammar brister i vårt dagliga återgivande av händelser. Med allvar och skärpa behandlar Francis Alÿs reella, tragiska situationer och förhållanden som i hans poetiska gestaltningar blir universella och finner vägen till våra hjärtan.  Hans omfattande projekt, som att flytta berg och bygga broar mellan kontinenter, betecknar alltid det enskilda mänskliga steget eller åtgärden. På så vis skapar Francis Alÿs en plats för oss som medverkande snarare än betraktare, när vi konfronteras med hans verk.

Francis Alÿs är född i Antwerpen, Belgien, 1959 och bosatt i Mexico City. Han har studerat arkitektur vid Saint-Luc Institute i Tournai och teknik vid Istituto di Architettura i Venedig och är sedan 1986 bosatt i Mexiko. Som arkitekt och konstnär arbetar han i ett utvidgat fält med uttryck som spänner över både måleri, skulptur, teckning, foto, film och performance. Francis Alÿs konstnärliga gärning kännetecknas av ett utforskande av människan i relation till  gränsdragningar, resurser, makt och utsatthet och i det kretsar verken kring frågor av sociopolitisk och antropologisk art samt geopolitik.

Det var i Mexico City som Alÿs började skapa konst. Det blev hans sätt att förstå sitt nya hem, dess invånare och hans utanförskap. Mexico City blev till hans öppna laboratorium där han i lugn och ro kunde experimentera  och utforska staden, rörelsen genom stadsmiljön samt konsten och politikens roll i samhället.

I verket ”Turista” från 1994 ställer sig Francis Alÿs utanför en katedral i Mexico City med en skylt vid sina fötter där det står ”turista”. Bredvid honom står en rad dagarbetare och erbjuder sina tjänster som elektriker och rörmokare, han själv erbjuder sina tjänster som turist. Genom att göra detta testar Alÿs sin egen status som utländsk och ”outsider” och undersöker frågor om huruvida han är deltagare eller observatör, hur långt hans tillhörighet sträcker sig och hur långt hans bedömning av platsen får gå.

Francis Alÿs mottog 2018 EYE Art& Film Prize 2018, representerade Irak på Venedigbiennalen 2018 och mottog 2020 Art Icon Award i London.

Hans verk ingår offentliga samlingar över hela världen däribland 21st Century Museum of Contemporary Art, Kanazawa, Japan, Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris; Museum of Modern Art, New York; Solomon R. Guggenheim Museum, New York; Stedelijk Museum, Amsterdam; och Tate Gallery, London.

Läs mer om Francis Alÿs här

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2018 

Foto: Francesco Brigida

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2018 tilldelas Andrea Branzi

för hans långa och betydelsefulla engagemang i diskussionen om staden, arkitektur och design. Som arkitekt, tänkare, skribent och filosof är han en av huvudpersonerna bakom italiensk radikal design och hur den formulerades efter modernismen. 

Genom Archizoom Associati, som han var med att grunda 1966, har han starkt bidragit till artikulerandet av arkitektur som kritik och teori. Projektet No-Stop City och begrepp som anti-design är fortsatt centrala i samtida arkitektur- och designkontext, kanske än mer idag än när de en gång utformades.

Andrea Branzi, född 1938, är en italiensk arkitekt, designer, debattör och författare. 1966 är Branzi medgrundare av studion Archizoom Associati, som med sitt projekt No-stop city tre år senare bidrog till att formulera arkitektur som kritik och teori. No-stop city visar på de yttersta konsekvenserna av den sena kapitalismens urbana utveckling. Det var en Superarchitettura, en superarkitektur, bestående av superproduktion och superkonsumtion.

Tillsammans med andra italienska grupper som Superstudio inledde de en förnyelse av inte bara italiensk design utan formulerade en design i en bred kulturell och politisk kontext. Denna, så kallade Radikal design eller Anti-design, fick sitt internationella genombrott med utställningen Italy: The New Domestic Landscape på MOMA 1972. Andrea Branzi har haft en nyckelroll i designriktningar som Global Tools, Alchimia och Memphis. Bland hans mer kända möbler finns Superonda sofa, 1966, Mies chair, 1968, och den modulära Safari sofa, 1968, alla avsedda att ifrågasätta reglerna för hur vi bor. Under 80-talet kom Animali Domestici, hybrider av natur och konstgjordhet och efter milleniumskiftet utvecklas Branzis design till personliga objekt av mer fragmenterad sammansättning fyllda av subtil jiddisk ironi.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2017 

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2017 tilldelas Doris Salcedo

”för hennes enastående förmåga att materiellt manifestera förlust och saknad. Hennes känsliga och djupt engagerade arbete berör de långvariga konsekvenserna av krig och dödligt våld och synliggör smärtan, sorgen och de efterlämnade tomrummen i själen, i hemmet och i hela samhällen”.

I tre decennier har Doris Salcedo närvarande och inkännande arbetat med skulptur, installation och ceremoniella interventioner i det offentliga rummet.

Skalan är monumental, Salcedo skapar tryckande tyngd och svindlande djup, men verken kan också vara så intima och spröda att de bara ska vidröras med en fingertopp – ett modigt och inkluderande konstnärskap som bygger på efterforskningar, minnen och vittnesmål. Aktionerna på offentliga platser har många medskapare. Salcedos verk är allmänmänskliga och drabbande även för de som inte känner till de ursprungliga händelser som dessa mäktiga verk berör.

Doris Salcedo är en colombiansk skulptör utbildad vid universiteten i Bogota och New York, som tilldelats en rad priser och utmärkelser för sitt djupt engagerade arbete.

.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2014 

Foto: Stiftung HfG Ulm
Foto: Stiftung HfG Ulm

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2014 tilldelas Anne Lacaton och Jean-Philippe Vassal

för arkitektduons lyhörda arbete med att framhäva platsens röst och samtidigt prägla den med en tydlig signatur. Framsynt ställer man sig i direkt dialog med användarna och de boende och ser värdet av att behålla och utveckla det redan befintliga.

De franska arkitekterna Anne Lacaton och Jean-Philippe Vassal har samarbetat sedan skoltiden i mitten av 1980-talet. Idag drivs verksamheten i den gemensamma arkitektbyrån Lacaton & Vasall i Paris.

Kännetecknande för deras projekt är den nära dialogen med användaren, stor hänsyn till det sociala
sammanhanget och tydlig anknytning till platsen. Arbetsprocessen kan liknas vid manusförfattarens
som ställer samman delmoment under ett övergripande motiv eller berättelse (narrativ). Nyckelorden
är enkelhet, närhet, trivsel och användarvänlighet.

Arkitektduon väcker också intressanta frågor kring stadsbyggnadsfrågor med sin mer lågmälda och
inkännande arkitektur genom att varsamt ta vara på platser och befintliga byggnader och snarare utgå
från dem än att riva och bygga nytt. Deras arbete bidrar till en angelägen debatt och diskussion om ett
samhälles långsiktiga hållbarhet, och förnyelse av befintliga byggnader för att möta ständigt växande
behov av kontinuerligt underhåll och utveckling i kombination med knappa resurser.

Materialvalen är ofta billiga och enkla. En karaktäristisk signatur är fasadelement av polykarbonat och glas. Boendekvaliteten höjs med utanförliggande ytor och tillägg till byggnadens befintliga kropp. En konstruktiv uppriktighet präglar arkitekturen och skapar en ryggrad som möjliggör ett flexibelt nyttjande av ytorna. Deras radikalt avskalade omgestaltning av Palais de Tokyo i Paris (2002–2012) väckte först förundran men har därefter blivit mycket uppskattad som scen för samtida konst och kultur.

Bland Lacaton och Vassals övriga projekt kan nämnas Place Léon Aucoc, Bordeaux (1996) och Tour bois le
Prêtre transformation Paris 17 (2011).

Anne Lacaton är född 1955 i Saint Pardoux (Dordogne), Frankrike, och tog examen i arkitektur 1980
vid École nationale supérieure d’architecture de Bordeaux och i stadsplanering 1984 vid Université de
Bordeaux. Hon har varit gästprofessor vid École polytechique fédérale de Lausanne (2004, 2006 och
2010–2011), Harvard University och GSD Studio i Paris (2010–2011). Sedan 2007 är hon gästprofessor
vid Escuela Técnica Superior de Arquitectura de Madrid.

Jean-Philippe Vassal är född 1954 i Casablanca, Marocko, och tog examen i arkitektur 1980 vid
École nationale supérieure d’architecture de Bordeaux. Han har varit stadsarkitekt i Niger, Västafrika
(1980–1985) och gästprofessor vid arkitekturskolor i Versailles (2002–2006) och Bordeaux (1992–1999),
med flera. Sedan 2012 är han professor vid Universität der Künste i Berlin.

www.lacatonvassal.com

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2011

Marlene Dumas, foto: Ove Kvavik, Munch Museum/Munchmuseet, Oslo
Double, 2011-2013, oil on canvas, 200 x 100 cm. Credits collection: The Rachofsky Collection Copyright work and courtesy image: Marlene Dumas. Credits photography: Peter Cox, Eindhoven

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2011 tilldelas Marlene Dumas

för hennes unika förmåga att skildra människans utsatthet och storhet med ett måleri som inte väjer för att skildra det svåra. Med inlevelse och kritiska ögon lyfter hon fram frågor kring ras, etnocentrism, kön och sexualitet.

Marlene Dumas är född i Sydafrika och numera bosatt i Holland. Hon har en omfattande utställningsverksamhet bakom sig och hennes verk har bland annat visats på Tate Gallery i London, Centre Pompidou i Paris, The Museum of Modern Art i New York och Venedigbiennalen.

Utgångspunkten i Marlene Dumas arbeten är alltid en fotografisk förlaga. Huvuden och kroppar dök upp i måleriet 1984, då hon hastigt lämnade det abstrakta textinsprängda collagen bakom sig. Hon skulle ha kunnat räknas till den neoexpressionistiska generationen målare som Francesco Clemente, Georg Baselitz med flera, men gjorde inte entré på den internationella konstscenen förrän något senare.

Hon debuterade på det holländska Galerie Paul Andriesse, som hon fortfarande tillhör. Förlagorna till hennes bilder består av tusentals polaroidfoton och foton rivna ur tidningar och tidskrifter. Redan som barn fängslades hon av den reproducerade bilden.

Människan är hennes mål, utan att hon ägnar sig åt att kopiera bilden av henne. Förlagan förtätas, förenklas och uppförs som resultatet av en snabb sammanfattande gest. Akvarell och olja är uttrycksmedlen och färgackorden har under åren stramats samman mot en alltmer förfinad renodling. Det är tillvaron satt på sin spets på kanten till graven som fascinerar och ockuperar hennes motivkrets. Gränserna och kroppen utforskas med penseln som närgånget öga. De fotografiska förlagorna kan omsättas och göras till grund för blickens övergrepp, utan att människan i bokstavlig mening utsätts.

Det har sagts om henne att ”Hon har målat döden
sedan en lång tid tillbaka”. Kroppar och sörjande manas fram expressivt, sexuellt, latent våldsamt laddade. Hon skriver själv och föredrar att hinna före kritikern med kommentarer kring sitt måleri.

Marlene Dumas föddes 1953 i Kapstaden i Sydafrika och växte upp på familjens vingård strax utanför. 1976 flyttade
hon till Amsterdam, där hon fortfarande bor och är verksam. På 1970-talet utbildade hon sig vid University of Cape Town och tog en BA i Visual Arts. 1976–78 studerade hon vid det holländska konstnärsdrivna Ateliers ’63, Haarlem och därefter vid Institute of Psychology, University of Amsterdam. Hon debuterade 1977 och har därefter en omfattande utställningsverksamhet bakom sig runt om i världen: 1996 Tate Gallery, London, 2001 Centre Pompidou, Paris, The Museum of Modern Art, New York, 2009. 2005 deltog hon i samlingsutställningen ”The triumph of Painting”, the Saatchi Collection, samt i Venedigbiennalen.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2008

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2008 tilldelas Mona Hatoum

för ett rikt och mångförgrenat konstnärskap som gestaltat erfarenheter som har med exil och genus att göra. Med stor receptivitet har hon använt sig av de senaste decenniernas nya inmutningar när det gäller uttrycksmedel och materialval för att föra fram ett angeläget innehåll och djupgående personliga erfarenheter.

Mona Hatoum är född 1952 i Beirut av palestinska föräldrar. Hon är bosatt och verksam i både London
och Berlin sedan 1975 då inbördeskriget i Libanon hindrade henne från att åka hem efter vistelsen i
London. Mona Hatoum arbetar med skulptur, video, installation, och performance – ofta med fokus på
den mänskliga kroppen.

Hon är utbildad vid the Byam Shaw School of Art, London och Slade School of Art, London. Hatoums verk har ställts ut vida på ansedda museer och gallerier i Europa, USA och Australien och hon har medverkat på konstbiennaler i Venedig, Sydney och Istanbul. Under 1995 nominerades hon till Turnerpriset för utställningarna på Centre Georges Pompidou, Paris (1994) och på Londongalleriet White Cube (1995).

År 2004 erhöll hon det prestigefyllda Sonningpriset som delas ut av Köpenhamns universitet. Samma år
tilldelades hon den schweiziska konstutmärkelsen Roswitha Haftmann Prize i Zürich.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2005

Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa. Foto: Aiko Suzuki
Gracefarms, SANAA, Justice Launch. Foto: Dean-Kaufman

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2005 tilldelas Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa från  arkitektkontoret SANAA, Tokyo, Japan

för deras kompromisslöst återhållna, strama, estetiska arkitektur som ändå lyckas innefatta stor värme och närhet i förhållandet människa och miljö.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2003

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2003 tilldelas Susan Rothenberg

för ett konstnärskap som på ett ödmjukt sätt söker förstå hur världen är beskaffad. I hennes måleri möter kroppen världen i form av ett emblem, som ett tecken i sanden, format liksom trevande av någon som försöker gestalta något för första gången. Hon öppnar ett nytt slags seende hos oss och fogar samman vårt intuitiva inre med den yttre verkligheten.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 2001

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 2001 tilldelas Guiseppe Penone

för en konstnärlig gärning som sedan 1960-talet strävat efter att försona människan och naturen. Med främst träet som arbetsmaterial har han återvunnit ett mänskligt rotsystem också i en historisk process, där konsten och naturen i en ständig dialog använt former och material som haft jorden som utgångspunkt.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 1999

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 1999 tilldelas arkitektteamet Jacques Herzog och Pierre de Meuron, Basel, Schweiz

för en arkitektur som tolkar program och plats med stor konstnärlig integritet.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 1997

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 1997 tilldelas Torsten Andersson

 

För en ovanlig konstnärlig integritet och ett starkt poetiskt uttryck.

I det moderna svenska konstlivet är målaren och tecknaren Torsten Andersson en nästan mytisk gestalt, ibland kallad en konstnärernas konstnär, respekterad för sin stora integritet och självständighet. Han fick sitt konstnärliga genombrott redan på 1950-talet, gjorde uppmärksammade insatser på 1960-talet, slutade måla under ett antal år, upptog verksamheten 1972 och återkom i stor skala 1987 med utställningar på Moderna museet och Malmö konsthall. Under 1990-talet har han sökt sig fram på nya vägar och befinner sig därför mitt inne i ett kreativt skede.

1960-talet var de många möjligheternas tid. För Torsten Andersson innebar detta en utmaning att söka sig fram till ett personligt språk. Det nådde han genom en sträng formekonomi; hans tidiga måleri står nära det abstrakta och konkretismen. Mot detta bröt sig efter hand tendensen att förmänskliga de konkretistiska formerna. Hans måleri blev mer expressionistiskt med bibehållen monumental form, och med detta förenades konstnärens starka känsla för den svenska naturen och dess ljus.

Det är karakteristiskt att hans utställning på Galerie Burén 1962 bar titeln ”Bilder från Frosta härad” – det är hans barndoms- och uppväxtbygd i Skåne. På denna utställning visade han några av sina sedermera mest kända verk, ”Måsen” – en asketiskt vitmålad linneduk med en isydd fågelliknande form – och ”Källan” – målningar bestående av två delar: en målad bildyta och under den en svart planka, symboliserande det svarta vattnet. Genom detta underströks det introspektiva innehållet.

När Torsten Andersson efter lång frånvaro – åren 1972-82 kallade han sin arbetsprocess – åter mötte publiken i Stockholm och Malmö var det inte minst det magiska draget i hans på en gång tungt monumentala och drömlika målningar som tilldrog sig uppmärksamheten. Där fanns bl.a. bilder som föreställde portaler med vingar: öppningar mot det okända.

Vad han nu arbetar med är målningar som föreställer påhittade skulpturer. Dessa skulpturer har olika färger, de blöder, brinner eller är sjuka. Metoden innebär att han använder realismens språk för att åskådliggöra det abstrakta, som också det är det okända.

Torsten Andersson har aldrig gjort det lätt för sig. Ett intensivt sökande och experimenterande har kännetecknat hans förhållande till det måleriska språket. En ovanlig konstnärlig integritet och ett starkt poetiskt uttryck förenas i hans verk, och det är dessa egenskaper som föranlett valet av Torsten Andersson till årets mottagare av Schockpriset inom de visuella konsterna.

Torsten Andersson är född i Östra Sallerup 1926. Efter utbildning vid Konsthögskolan i Stockholm, med bl.a. Ragnar Sandberg som lärare, och Konstakademien i Köpenhamn debuterade han 1954 på Galerie Blanche i Stockholm. 1960 utnämndes han, 34 år gammal, till professor vid Konsthögskolan. Samtidigt invaldes han som ledamot av Konstakademien. 1965 lämnade han professuren och återvände till sin hembygd i Skåne, där han alltjämt är bosatt.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 1995

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 1995 tilldelas Claes Oldenburg

för en konst som genom den både lustfyllda och våldsamma förvandling motiven utsätts för leder betraktaren djupt in i den moderna världens mysterier.

SCHOCKPRISTAGARE I DE VISUELLA KONSTERNA 1993

Rolf Schocks pris i de visuella konsterna 1995 tilldelas Rafael Moneo

För en arkitektur som förenar klassisk och modernistisk tradition i byggnader som talat till vår sinnliga erfarenhet av rum, massa och ljus.

X