Enno Hallek, född 1931, hade sin första separatutställning 1963 och har sedan dess regelbundet ställt ut. Återkommande motiv i hans konstverk är regnbågsfärgskalan och solnedgångar, något som enligt Hallek speglar hans uppväxt på och vid havet. Under 1970- och 80-talen arbetade Hallek med hybrider mellan skulpturer och måleri.
– Min generation (1950-60) ansåg att modernismen hade målat in sig i ett hörn. Vi lockades istället av äldre ”föreställande” konst som exempelvis impressionisterna men också av de gamla mästarna, både inom- och utomeuropeiska. Vi ansåg även att det fanns ”bra målare” bland de då föraktade hötorgsmålarna – den tidigaste pop-konsten i Sverige. Är det sant att mosaikmästarna i 500-talets Ravenna försökte avbilda Gud genom att måla ljuset med regnbågsfärger? Var det därifrån impressionisterna ville fortsätta? undrar Enno Hallek och fortsätter:
– Alla bär på landskap från barndomen. Ett särskilt fenomen hos flyktingar och emigranter som inte kan korrigera upplevelserna på platsen. I mitt fall brukar jag skylla mitt ältande av solnedgångar, speglar och regnbågar på min uppväxt ombord på en kombinerad trålare/husbåt. Det nordiska ljuset på Östersjöns vatten. Det kan vara en förklaring till min glissando-färgskala, säger Enno Hallek om sin utställning.

Enno Hallek utbildades på Kungl. Konsthögskolan 1953-58 och var professor vis samma skola 1981-91. Bland offentliga verk kan nämnas entréplanet på gamla Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Stadions tunnelbanestation.

Överst: ”Kandinskys teori från 1910 om den vita färgen”. Detalj från utställning i Museu do Inga, Niteroi, 1992.

Nederst: ”Sommarkväll 1969”. ”Summer evening 1969”. Multitryck, 1970.

Gösta Wessel studerade på Konsthögskolan under sjuttiotalet och har arbetat med offentlig konst, undervisat och bedrivit konstnärlig forskning i sin roll som professor på Konstfack. Det fria konstnärliga sökandet har hela tiden pågått parallellt.

»I mitt konstnärliga sökande kan jag vid lyckliga tillfällen bli varse hur målarfärgen förmedlar en upplevelse av ljus. Denna transformation från materia till ljus är ett mysterium som ger energi och livsluft.« — Gösta Wessel

Gösta Wessels målningar ökar min uppmärksamhet och ruskar om mitt vaneseende. Deras intensiva uttryck överraskar och ligger närmare utropstecken än frågetecken; målningarna präglas mer av pragmatisk nyfikenhet än av undran och tvivel. Det abstrakta bildspråket har en grafisk tydlighet som får mig att tänka på trafikskyltar eller måltavlor. Även om det här handlar om mer outgrundliga meddelanden.

Wessels målningar har en omedelbar och påtaglig materialitet; det finns något uppsluppet och lustfyllt över deras utförande. Hans ovanliga färg- och formkombinationer lägger sig direkt på näthinnan, långt innan jag börjar tolka målningarnas gestalter. De distinkta formerna ser ut att påstå något mycket specifikt, men exakt vad är svårare att reda ut. Även om målningarna har en utvecklad precision är de samtidigt undanglidande och svårfångade. Kanske beror det på att de inte riktigt liknar något annat.

Färg är den väsentliga – till och med den enda – komponenten i Gösta Wessels målningar. Inte bara för att de är gjorda av färg, målningarna handlar också om färg. Om hur färg uppträder och vad den kan uttrycka. Målningarna gestaltar, på ett mycket handfast sätt, hur färger inverkar på varandra och hur de, nästan oundvikligt, bildar illusoriska rum och strukturer. På samma gång berättar målningarna också om ljus. Utan ljus ingen färg – utan färg inget ljus.

Nästan alla av Gösta Wessels målningar är uppbyggda kring förhållandet mellan två kontrasterande lager. Det ena har ofta en organisk mjukhet, medan det andra är kantigare och mer geometriskt. Ett transparent lager ligger mot ett mer opakt. Vi ser hur färgernas ljus antingen bryter av mot eller följer formen. Skikten i målningarna har olika tempo och rytm, men bådas former består av mindre delar i närliggande kulörer.

De enskilda bilddelarna bygger upp målningarnas yta med en stark mönsterverkan, likt utsnitt ur ett vidsträckt underliggande system. De olika skikten tycks kämpa om kontrollen över bildytan och de fungerar lite som optiska synvillor. När det ena bildplanet ligger i fokus drar det andra sig tillbaka, och tvärtom. Men trots deras inbördes olikheter är skikten också beroende av varandra, och lånar varandras motsatta egenskaper. Deras kraftmätning fördjupar den ytliga rumsligheten och är ett effektivt sätt att gestalta målningarna på.

Gösta Wessels bildrum fylls av flöden och svängningar, av former i förflyttning, och framstår som både statiskt och i rörelse. Kanske är det ett slags partitur för ljuset han visar oss? Det färgade ljuset vandrar och breder ut sig endera som lätta melodislingor eller som tunga ackord. Det finns något i hans metod som får mig att associera till kubismen. Arbetar inte Wessel, liksom Picasso och Braque en gång gjorde, med en sorts konstnärlig problemlösning? Målningarnas förtätning och analytiska utseende talar i den riktningen.

Någonstans i sin dagbok skriver konstnären Eugene Delacroix: »Allt måleri värt namnet, om man inte talar om svart och vitt, måste av nödvändighet innehålla en idé om färg, på samma sätt som det innehåller klärobskyr, proportioner och perspektiv.«

Jag tror nog att Gösta Wessel skulle hålla med sin franska kollega om detta ifall man frågade honom. För hans måleriska undersökning uppvisar inte bara ett suggestivt ljusdunkel, balanserade kompositioner och rumsligheter, utan också en lekfull färgteori.

I Gösta Wessels händer visar sig måleriet som en sorts planlagd dröm, en strikt fantasi. Hans bilder är lysande påhitt.

Magnus Bons

Ladda ner utställnigsfoldern här.

För mer information eller pressbilder kontakta:

gosta@wessel.se

Amalia Årfelt mottog 2016 Konstakademiens utställningsstipendium med generöst bidrag ur Folke Hellström-Linds fond.

Årfelts pannåer och skulpturer av lejon, apor, ormar, färggranna fåglar i fantasilandskap bland palmer och vattendrag med näckrosor visas i Konstakademins Galleri Öst. Det är en dröm, en utopi, ett Paradisien som måhända kan kallas Amalien.
I sitt måleri arbetar Årfelt med intensiva färgmöten. Himlen är knallgul och marken rosa. Även vad gäller färgerna rör sig Årfelt i gränslandet mellan det sköna och det råa. I Amalias Paradisien är kulörerna närmast läckra. Det är som om man kan förnimma deras sälta och sötma, den krispiga smaken av ljusblått, surheten i det gula och de röda färgernas runda fruktighet. Färgerna försätter betraktaren i en kulinarisk dröm (utdrag ur utställningens katalogtext av Ann-Marie Tung Hermelin).

Amalia Årfelt:
Född 1969.
Utbildad vid  Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1990-95 , 96  samt 2006-2008.
Förutom separatutställningar på bland annat Hässleholms kulturhus, Enköpings konsthall och Supermarket, Konstnärshuset och Nationalgalleriet i Stockholm. Hon har hon gjort en rad offentliga verk, företrädesvis i Stockholmsregionen. Amalia Årfelt har också utformat filmprisstatyetten Gullspira.