Om Fatima Moallim: Att möta det laddade i ögonhöjd
Text skriven av Mara Lee

Laddning (väder, luft)
I Viljan att leva visar konstnären Fatima Moallim teckningar gjorda under sin tid som Iaspis-stipendiat vid ISCP i New York, 2022. Utställningens titel är storslagen och samtidigt nästan obekvämt ärlig. Dessa egenskaper – det stora och obekvämt ärliga – går som ett grundackord genom verken; en laddning som möter betraktaren i ögonhöjd.

Vari består denna laddning? Den påminner om en atmosfär, något som tar sig in överallt. Den amerikanske författaren och professorn Christina Sharpe har beskrivit det som genomsyrar alla aspekter av en miljö för ”väder”. Och i USA är vädret speciellt. Luften doftar av frihet men bär på en historia (och samtid) av ofrihet, våld och diskriminering som är ständigt är närvarande. Kanske är detta en del av laddningen i Moallims verk. En luft så tät att den nästan går att ta på.

Bic-pennan: hur det minsta kan rymma det största
Moallim möter detta nya väder med redskap och material som hon är väl förtrogen med, till exempel med blyerts och med oljekrita, samt bic-pennan förstås, som blivit något av hennes signatur. Bic-pennan är ett enkelt vardagsföremål som alla har råd med, och man kan enkelt stoppa den i sin bröstficka. Samtidigt öppnar dess fyrfärgspalett upp ett större rum: blå som himlen, grön som havet, svart som jorden och röd som elden. Tanken att man kan bära med sig de fyra elementen i sin bröstficka, tätt intill hjärtat, svindlar. Detta får även betydelse för seendet: När det minsta förmår rymma det allra största utmanas våra perspektiv. Våra begrepp om närhet och distans, bakgrund och förgrund, sätts i rörelse.

Vad är en båge?
Liksom i Moallims tidigare utställningar har de geometriska formerna en central roll, och i Viljan att leva fördjupas de ytterligare. Från studion i Williamsburg syns en stad i konstant ombyggnation. I tex ”Buller” och ”Kraftverk” möter vi industriella byggnader, former som liknar broar, ramper, hus och byggnader som omsluter tunna, långsmala människoliknande figurer, tecknade med bic-penna.

Form, geometrisk form, blir ett sätt att utforska seendet och platsen. Vad är en båge i ett urbant landskap där tusentals människor sover utomhus, utan skydd, varje natt? Vad är en rektangel? En dörr? Och vad är ett rutnät i en stad där privatiseringen breder ut sig alltmer till offentliga platser och infrastruktur?

Geometri och kamp
En av de mest påfallande formerna i Viljan att leva är triangeln i teckningen ”Malcolm”. Titeln och den liggande figuren i teckningens nedre del leder tankarna till mordet på Malcolm X. Ovanför svävar en svart triangel. De båda figurerna är sammankopplade av en linje. Genom de olika materialen – blyerts och oljekrita – och deras respektive rytm och temporalitet, sker en märklig perspektivförskjutning: betraktaren blir osäker på vad som är uppe och nere, bakom och framför. Som om teckningen vill säga: Om perspektiv handlar om närhet och avstånd, handlar det också om främlingskap och intimitet.

De geometriska formerna i Moallims teckningar härbärgerar tid, liv, rörelse, känslor. Ibland som stöd, ibland som hot, men alltid i förbindelse med varandra. Aldrig ensamma i självtillräcklig perfektion. Härmed betonas en öppen sårbarhet som snarare ställer frågor än fastställer, en aktiv, öppen och rumslig praktik. Triangeln pekar inte mot transcendens, utan mot begrundan och kamp här och nu: en form för att möta det stora, laddade och obekväma i ögonhöjd.

…

Fatima Moallim mottog Konstakademiens utställningsstipendium ur Folke Hellström-Linds fond 2022. Stipendiet omfattar en utställning vid Konstakademien, medel för att genomföra utställningen samt en utställningskatalog.