I Sophie Totties utställning AiWHEtL materialiseras förfluten tid i nuet genom återvinning.

Restprodukter som färgrester och penseltvätt införlivas och återbrukas i nya arbeten och i omarbetningar av tidigare verk och textmaterial.

Utifrån regler som stipulerar repetition av linjer, visuella och rumsliga förskjutningar eller specifika färgrecept, gestaltar verken skärningspunkter mitt i skiftande tankestrukturer.

Med måleri, teckning, objekt och video cirklar utställningen AiWHEtL kring görande och tänkande som förståelseprocess där resultatet i grund och botten inte går att äga utan förblir något ständigt föränderligt

AiWHEtL är en akronym för engelskans ”As if We Had Everything to Learn.”* Arbetet utgår från ett lärande där frågan inte är vad det handlar om utan hur det fungerar. T ex relationen mellan görande och tänkande i ljuset av återvinning och omprövande av det som gjorts och sagts. Bläckmålningarna Sense (Universal(s)) börjar lika mycket i penseltvätt som i mer abstrakta miljöstudier. Olika delar av arbetsprocessen som nyhetsrapporter, litteratur, musik och tankar om tillgängliggörande av abstraktioner har malts ner till bild och bläck. Form och bläckframställning från grunden innebär inte bara ett fabricerande utan fokuserar också på hur både bläck och bild fortsätter att transformeras, bläcket när det exponeras för luft och tar form på papper och linjer och cirklar när de öppnar för nya associationsbanor.

AiWHEtL utgår från att världen ofrånkomligen förändras, samtidigt som vi människor letar efter mönster och regelbundenheter. Videofilmen Lagtextsång / Law Text Song (2021) och teckningarna Möbius Mesh (2017) består t ex av material där regelverk som grammatik och lagtext förvandlas i mötet med bild och ljud. Tillsammans bildar delarna i de olika presenterade verken en grund där alltifrån mer opåtagliga associationer (som hur cirklar anknyter till planeter och kretslopp) till konkreta bilder (av dokumentära foton, utskriven text, konturbilder) och fysiska material (duk, papper, färg, metall, trä m m) bygger nya meningskonstellationer.

Arbetet inbegriper ett slags mångdubbelt betraktelsesätt, där olika källor och metoder visar att det som leder fram till det ”här och nu” som människor genomlever idag, inte är konglomerat av fakta och en slutpunkt utan något som omdanas inte bara i handlingar utan också med pågående betraktande, medierapporteringar, förändrade tankemönster, omskriven historia, förutsättningar och drömmar.

Målningar och teckningar som White Lines (wubg.tds), Single Fare / Face Value och Alltet, das All, the All försöker medvetandegöra sin egen tillblivelseprocess genom att inkorporera de oplanerade bilder och märken som uppstår utifrån färgblandning och användning av verktyg. Verken fungerar på så sätt som ett slags prismor som väger in, mäter och materialiserar det som kan verka tillhöra en inre, opåtaglig verklighet med en yttre mer materiell, fysisk tillvaro.

* Från texten: Lygia Clark: A Space Open to Time by Cornelia H. Butler, publicerad I katalogen Lygia Clark: The Abandonment of Art, 1948-1988, av the Museum of Modern Art, New York, 2014.