Text av Adam Rosenkvist
Kritiker och konstvetare

I en intervju berättade konstnären Gerhard Nordström om ungdomens resor till de stora museerna. Kamraterna tävlade; hur nära kunde de komma mästerverken? Helst skulle det bara vara några millimeter mellan nästipp och duk. Tittade vaktmästarna bort hände det att de försökte uppleva corpus di colores, färgens kropp, även genom den försiktigaste beröring.

Bara minnet av att en gång ha känt på en Rembrandt hänförde Nordström. Oavsett sanningshalt så vittnar anekdoten om en djup kärlek till färgen, till dess stofflighet och metafysik – till allt det som kan uppnås med bara lite pigment och olja.

Jag vet inte om Jesper Nyrén har försökt känna på en Piero della Francesca under någon av sina studieresor till Arezzo. Men det skulle inte förvåna mig. Den materialitetens stilla poesi som finns i Nyréns målningar är, tror jag, nära besläktad med Nordströms kärlek till färgen.

Nyréns kombinationer av texturer, nyanser och graderingar utger sig sällan för att vara annat än just färg på duk. Men det räcker för att de ska strömma mot betraktaren som lågmälda förnimmelser. Fuktig mossa, kall morgonluft, en brännhet stenhäll – ändå bara lite pigment och olja. I sin uppriktiga bokstavlighet snuddar färgfälten ibland till och med vid det översinnliga, som om de bara vore tunna slöjor över varat. Det krävs en särskild tillit till färgen för att reducera sitt uttryck så långt som Nyrén har gjort. En kärleksfull tillit.

Seendet känns emellertid otillräckligt när man betraktar Nyréns verk. Man längtar efter att också röra vid färgens kropp. Samspelet mellan blicken och (den förbjudna) beröringen är så nära att måleriet blir haptiskt. Och vi betraktare? Vi väntar på att vaktmästaren ska titta bort…