Ilmar Laaban var född i Tallinn den 11 december 1921, årsbarn med Marcel Duchamps Rrose Sélavy, som skulle erkänna honom som sin ”avkomma” många år senare. Han kom till Sverige från Estland 1943. Kriget tvingade honom att fly men hindrade honom samtidigt från att fortsätta längre ut i världen. Han blev ett slags svensk. Fast egentligen var han kosmopolit.

llmar Laaban skrev regelbundet på fem språk och talade ytterligare några. Om musik, konst och litteratur, egna dikter, men också som ovärderlig översättare av andras. Hans texter är spridda över alla gränser, de flesta dessvärre svåråtkomliga. Ilmar Laaban är nämligen för alltid också förknippad med små, avantgardistiska tidskrifter. Han avvek frivilligt och medvetet, bort från alla etablissemang, till nätt och jämnt upptrampade spår i   kulturlivets utmarker. Han fanns där, som en laglös spejare och stigfinnare.

Genom livet samarbetade Ilmar Laaban med många konstnärer och i utställningen visas verk av Öyvind Fahlström, Franco Leidi, Sven-Erik Johansson, Bert-Johnny Nilsson och Annila Sterner. 

Text skriven av Sune Nordgren, ledamot av Konstakademien, som sammanställt utställningen.

”Ilmar Laaban är en poet som alltid har opererat i skymundan, utan att märkbart bekymra sig om vilken verkan hans texter kan tänkas få. I slutna kretsar och på några få platser, Stockholm, Paris och Tallinn, äger han ett slags hemlig ryktbarhet.”

Lasse Söderberg (Pequod 1996)