Batavernas trohetsed till Claudius Civilis

I Konstakademiens samlingar ingår Rembrandts Claudius Civilis. Målningen finns nu att se på Nationalmuseum i Stockholm där den är deponerad. Tidigare har målningen varit ulånad till National Gallery i London, Rijksmuseum i Amsterdam och Göteborgs konstmuseum.

Motivet är taget ur Nederländernas historia och skildrar ögonblicket då bataverna svär en trohetsed om uppror mot Rom till sin rebelledare Gaius Julius Civilis år 69 e.Kr. Den är en del av en större målning som Rembrandt utförde för Amsterdams rådhus, men som togs ned efter bara några månader.

År 1798 donerades målningen till Konstakademien av Anna Johanna Grill, änka efter Henrik Wilhelm Peill. Redan 1780 hade familjen deponerat den i akademiens nya lokaler på Fredgatan, men ganska snart överfördes den till Slottet där den kom att visas i Konglig Museum, Nationalmuseums föregångare.

Målningens historia

Den första skymten av det som skulle bli Claudius Civilis finns på en liten skiss på baksidan av en begravningsinbjudan från oktober 1661 som hade upptäckts i Graphische Sammlung i München. Av skissen framgår att ”fragmentet” ursprungligen varit den centrala delen av Rembrandts största monumentalmålning. Målningen mätte ursprungligen 5,5 m gånger 5,5 m och hade beställts för att smycka ett större väggfält i Amsterdams nya stadshus. Det som är känt om turerna runt beställningen tyder på att det måste ha varit en svår process för den konstnär som vi idag uppfattar som absolut främste bland de holländska 1600-talsmästarna. Under senare delen av sitt liv föll Rembrandt ur smakdomarnas mode och uppdraget gick därför först till hans elev, Govaert Flinck. Konstnären i fråga avled i förtid i februari 1661 och hann inte utföra beställningen som omfattade fyra väggpaneler av motsvarande storlek.

Motivet var en allegorisk skildring över holländarnas revolt mot den spanska monarkin, och beskrevs naturligtvis på bästa sätt genom att anspela på anfäderna ”bataverna” som samlats för senare uppror mot romarna under hövdingen ”Claudius Civilis” alternativt ”Julius Civilis”. Rembrandt fick uppdraget att utföra själva ”trohetseden”, och målningen fick sin placering i juli 1662. Beställaren var dock inte nöjd och krävde justeringar inför en betydelsefull visit från Köln i september samma år. Var skildringen för realistisk? Rembrandt hann inte slutföra de önskade ändringarna och därmed gick uppdraget åter till en elev, som under fyra dagars forcerat arbete färgsatte den skiss som Govaert Flinck ursprungligen utfört.

Rembrandts version återkom således aldrig till sin påtänkta plats och skars ned av konstnären till det format den har idag. Fler ändringar tillkom för att anpassa framställningen till det nya formatet. Den stående gruppen kring hövdingen placerades sittande runt ett förlängt bord. Ett mästerverk för framtiden var därmed fött, fortsatt aktuellt för sin ”summariska” färghantering och djärvt beskurna ”fotografiska” komposition.

Vägen till Konstakademien

År 1891 upptäckte en holländsk arkivarie att en målning av Rembrandt, ”Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”, ursprungligen hängt i ett av gallerierna i stadshuset i Amsterdam. Ett ”fragment” av målningen bekräftades något år senare vara i Konstakademiens ägo och deponerad i Nationalmuseums byggnad på Blasieholmen i Stockholm sedan år 1866. Målningen var dock ursprungligen placerad i Konstakademien inte senare än år 1780 och skänktes permanent som gåva år 1798 av Anna Johanna Peill, f. Grill till minne av sin make Henrik Wilhelm Peill och till gagn för Akademien.

Målningen hamnade i Sverige som ett resultat av svensk-nederländska förbindelser och familjeband, och ropades in på auktion i Amsterdam 1734 (året innan Konstakademien grundades) av Nikolaas Kohl, gift med Sophia Grill, som genom arv torde ha fört målningen vidare till svenska släktingar. I Akademiens samlingar från 1883 är målningen katalogförd som Jan Ziska från Trocznow mottager sina anhängares löfte att hämnas reformatorn Jan Huss död. År 1892 upptas den i katalogen som Claudius Civilis uppmanande sina landsmän att resa sig mot romarne.

Till en början hängde tavlan i Konstakademiens hus, Fredsgatan 12 i Stockholm. Där fungerade den bland annat som ett objekt att måla av. En omtalad målning av Elias Martins (i sin tur deponerad av Nationalmuseum i Akademien) från 1782 visar när Gustav III gjorde sitt officiella besök i Akademien 1780. I målningen hänger Rembrandts målning som ståtlig fond under besöket. En intressant detalj är här att ett av svärden i luften snett bakom Claudius Civilis saknas i Elias Martins framställning. Svärdet i fråga skulle kunna tillskrivas konservator Erik Hallblad som några år senare ansvarade för, det med våra nutida ögon sett, vågspelet att byta ut den exklusiva, venetianska, fiskbensmönstrade originalduken mot en ny. Hur var det tekniskt möjligt? Svärdet blev möjligen en nödvändig retusch efter det äventyret.

Forskningen kring Claudius

Konstverket ingår i ett omfattande forskningsprojekt i Amsterdam där bland annat ny mer avancerade fotografisk analysteknik kan ge fler nycklar till verkets suggestiva historia. Målningens bakgrund, motiv och storlek gör den jämförbar i betydelse med Rijksmuseums välkända verk Nattvakten, också av Rembrandt. Vi kanske får lära oss mer om detta och andra detaljer i målningen under den ingående forskning med nya metoder och tekniker som pågår i Rijksmuseum.

Det finns fler frågor att besvara. Den målning som vi känner som Batavernas trohetsed till Claudius Civilis är bara en del av det ursprungligt tänkta verket. Vad hände då med de återstående resterna av den specialbeställda synnerligen exklusiva duken? Om inte Rembrandt själv använde den för andra målningar från perioden, så torde inte en av hans sista elever verksam i ateljén, Aert de Gelder, låtit dyrbart material gå till spillo. Jakten på resterna av den försvunna duken är bara påbörjad. Det vore en utställning att se fram emot att till Claudius kunna foga dukens förlorade delar, om än synligt med andra motiv. Den rättsliga undersökning och analys om Akademien genomfört visar att målningen bör betraktas som ett självständigt subjekt, en stiftelse som Akademien för evig tid tagit yttersta ansvaret för och vård om, i gott samarbete med Nationalmuseum och för närvarande även med Rijksmuseum.