Om betydelsen av nåd

Ers excellens!
Pristagare!
Ledamöter!
Ärade församling!

Världsläget är som det är – och det är till skada för nästan alla. Även de som tror att de gynnas av det kommer att bli varse att en god försyn en dag kommer att låta rättvisa skipas. Eller så vill vi i alla fall tänka att historien fungerar. Att det goda till sist ska segra.

Kan vi lita på det? Kan vi ens hoppas på det?

Walter Benjamin, den tysk-judiske tänkaren, tvivlade. Historien var i själva verket världens ansamlade fasor.

För att illustrera denna tanke skapade han Historiens ängel. Det som inspirerade honom var en konstnär, schweizaren Paul Klee. Klee hade år 1920 framställt en monoprint som föreställde en ängel, ”Den nya ängeln”. Benjamin köpte den av honom året därpå och döpte om den.

En besynnerlig figur. Närmast en streckgubbe. Med kolossalt stort huvud, vild frisyr, i fasa uppspärrade ögon och änglavingar hjälplöst uppåtfläkta som vid kapitulation – eller inför exekutionsplutonen.

Ängeln befinner sig, tänker Benjamin, i själva verket någonstans mellan himlen och jorden. Slungad bakåt av en våldsam storm som blåser från paradiset, färdas den med ryggen före in i framtiden. En framtid som ängeln inte vet något om, eftersom det enda den ser är det som ligger bakom oss.

Ängeln bevittnar Historien. Allt det onda som människor gjort mot varandra. En ”hög med ruiner”, skriver Benjamin, som ”växer upp till himlen”.

Detta var strax efter första världskriget, den största människoslakt som världen dittills skådat. Och det skulle inte dröja länge innan Benjamin fick ytterligare fog för sin historiepessimism. År 1933 gick han i exil – ängeln tog han med sig, men överlät den senare till Georges Bataille i Paris som gömde den på sin arbetsplats i Bibliothèque Nationale.

Många reflektioner kan utgå från denna historia. En är att konsten kan åstadkomma mycket. Ända fram till denna årshögtid med den svenska Konstakademien – efter mer än ett århundrade.

En annan reflektion gäller Historien själv. Vilken historia är det ängeln bevittnar?

För Benjamin var historien de fasor människor vållade. I sina historiefilosofiska teser skrev han att det var viktigare att minnas de skador människor åsamkat varandra i det förflutna än att mana till försoning och framsteg i det kommande.

Bland annat därför är det kollektiva minnet en så viktig sak. Vad vi vet tillsammans.

Historien handlar inte bara om vad som hände. Historia, säger Benjamin, är ”att gripa tag i minnet som det uppstår i ett ögonblick av fara”.

Det är också en impuls som många av oss känner just nu. I vår tid.

Och jag skulle vilja säga till er alla, att det är en sund impuls, ett tecken på att vi är levande medmänniskor. Detta minne, och de känslor av rörelse och bävan som det framkallar, är en oändlig tillgång för våra samhällen.

Men vi måste veta vad vi ska gripa tag i. Det som är våra svåraste stunder, och vår finest hour. Det är just därför som vissa vill utplåna all kunskap om det förflutna. Skapa folk med krympta, falska minnen.

Vi behöver inlevelse i historiens fasor. Men räcker det som vägledning? Inte helt.

Ty: att se samtidens faror är lika viktigt. De gamla fasorna såg vi ofta för sent. Hur ska vi få syn på de nya?

Om det har jag en berättelse.

I Psaltaren står det, här efter den ursprungliga svenska översättningen av Gamla Testamentet 1541: ”Herren är sool och sköld, Herren giffuer nådh och äro.”

”Sol och sköld”? Vad är det?

Utan sol kan nästan ingenting leva. Det är ingen tom fantasi. För 2,5 miljarder år sedan inleddes den långa period i jordens historia som går under beteckningen ”Snowball Earth”. Då var, tror forskarna, nästan hela jordens yta täckt av is och snö. Livet var begränsat. Det fanns cyanobakterier, men inte så mycket mer.

Kanske var det också då det första snöfallet på jorden ägde rum. Men inget öga kunde iaktta det.

Jag minns min första snö. Den föll varje höst i inre Västerbotten, när det var som mörkast.

När tiden var inne kunde jag vakna i min säng och höra att den fallit utanför vårt hus. Förväntansfull reste jag mig upp och vred upp sextitalspersiennerna av plast. Och mycket riktigt, därute låg den, snön, och lyste upp den svarta höstmorgonen. Och dämpade alla ljuden.

Jag kände i mitt smala pojkbröst något i detta ögonblick som jag inte visste vad det var.

Andakt, åtminstone.

Förundran, kanske. Men en förundran utan tydligt fäste.

Och en form av tacksamhet, för det var så mycket som det gick att göra med denna snö. Inte bara var den ljus. Jag lekte i den. Den var varm, tyst, trogen.

Snön saknade markens friktion. Vi kunde glida på den, som man glider på luft och på is. Glidandet är ett magiskt tillstånd – ändå i någon mån styrbart.

Om detta läste jag nyligen en artikel av den norske idrottsfilosofen Sigmund Loland. Plötsligt blev glidandet en helt ny verklighet. Tänk på det. Glidet!

Allt detta, detta … svindlande, fanns inbyggt i varje första snö, som en förväntan.

Men jag kunde inte ta dessa tankar vidare. Jag borde ha läst Psaltaren. För där står det ju: sool och sköld, nådh och äro.

Herren ger oss sol och sköld. Solen ger liv och föda. Skölden är beskydd. Han ger oss ”nåd och äro”. Han låter oss få del av något vi aldrig ansträngt oss för att förtjäna.

För det är nog så det ska förstås. Vi får detta, av denna stora gåtfulla makt. Det är en gåva, en akt av nåd.

Det var bara jag som stod där i min tunna pyjamas och förundrades. Men kanske tänkte jag också på något intuitivt sätt att jag inte var ensam. I hela södra Lappland låg nu snön. Den var en gåva till alla.

I den gamla svenskan fanns denna koppling mellan nåden och rättvisan. Det gällde särskilt tjänstemännen. Ordet var nåderättvisa. Makten skulle vara nådig och rättvis. Se till de behövande. Normen var Guds hugneliga försyn, som kom alla till del.

Kanske var det också ett tecken. Ett tecken på att det fanns en makt som var större än vi, större än vi alla på jorden. Och att denna makt yttrade sig just i förvandling.

På en enda natt kunde denna makt göra landskapet vitt och alldeles tyst – för det vet jag nu efter trägna forskningar att fem centimeter nysnö sänker ljudnivån med femtio procent.

Men jag vet också att snön där jag växte upp faller allt senare på hösten och att den allt oftare smälter bort, i flera repriser. Den meteorologiska vintern, då dygnets medeltemperatur är under noll grader fem dygn i sträck, kommer numera flera veckor senare. Det gör den också i Stockholm. Vinterns början har flyttats ungefär från första advent till jul, på bara ett drygt halvsekel.

Än sen? Undrar kanske en och annan. Inte oberättigat. Vem bryr sig om ”les neiges d’antan”, fjolårets snö, som François Villon frågade sig i ”Ballad om forna tiders damer” 1458.

Vi talar om Norden, några av världens rikaste länder. En majoritet av världens befolkning har aldrig sett snö, än mindre gjort en snöängel. Varför gnäller vi?

Vi borde gnälla mycket mer!

För det är inte bara snön och elementens mångfald saken gäller. Det är arternas rikedom. Den som David Attenborough fångat så mästerligt med hjälp av public service-bolaget BBC. En nästan biblisk förundran.

När man ser det där fasettögat på en insekt, eller ett korallrev, eller en skara fåglar som försöker ta sig över Himalaya i kamp mot vindarna, hur de gång på gång tvingas retirera – innan de kommer över till andra sidan, tillknycklade av mötet med elementen. Men troligen lyckliga, på sitt evolutionära vis.

Allt det där andra – som vi inte kan göra. Utan i bästa fall kan bevittna, och förstummas av.

Och jag tror egentligen att det var det jag upplevde i mitt pojkrum. En ordlös uppenbarelse om att skapelsen var större än jag någonsin kunde bli.

En sak var i alla fall klar: att min farfar som var politiker och bestämde allt i vår kommun och dessutom satt i riksdagen i Stockholm och bestämde litet där också – att inte ens han kunde få snön att falla. Han kunde snickra och bygga hus, och till och med ett helt lasarett hade han åstadkommit.

Men där gick också ett slags gräns.

Den gränsen tror jag aldrig att han uppfattade att den fanns. Det var en gräns för hans vetande.

Min farfar Thore dog i oskuld 1988. Ty: han hade aldrig hört ordet antropocen.

För antropocen är det ord vi nu använder när vi ska sammanfatta den nya historia som vi behöver för att kunna förstå vår jordiska belägenhet.

Ordet myntades år 2000 av en nederländsk atmosfärskemist, Paul Crutzen, först utbildad till broingenjör. Han bodde ett par år som nygift med en finländska, språklärare, i Gävle i slutet av 1950-talet. Där fick han jobb på Huskonsult AB – ett faktum jag själv snokade fram när jag skrev hans minnesord i Dagens Nyheter.

Han blev känd på orten. Enligt ortens lokalhistoriker brukade han gå på Brynäs hemmamatcher, iförd lågskor. Det var innan det fanns en ishall.

Crutzen hade egentligen velat studera matematik men var sjuk vid inträdesproven till universitetet och såg en dag en radannons i Dagens Nyheter. Man ville ha en programmerare för datorerna på Stockholms Högskola, som det ännu hette, för att göra väderprognoser.

Han hade aldrig programmerat, men vad gör det när man har ambitioner – och snart hade han en doktorsexamen och blev 1995 Nobelpristagare i kemi, ett ämne han egentligen aldrig studerat.

Crutzen tillhörde den grupp forskare som under 1980-talet började studera planeten som en helhet. Och som kom till allt djupare insikt om att skalan på den mänskliga påverkan på detta gruskorn i universum var så stor att man måste döpa om den geologiska kronologin och säga att anthropos, människan, är den största verkande kraften på planeten.

Och därför: Antropo-cen. Cen betyder ny. Som i holocen – ”allt nytt”, betyder det.

Antropocen – alltså: ”människan gör det nya”.

Jag tror det var det jag kände någonstans djupt inom mig på mitt pojkrum när snön föll. Det finns något som är större än jag och som skapar världens ritning och som svarar för de mirakel som min farfar inte kunde åstadkomma.

Och att det är viktigt att det är just så.

Antropocen är det motsatta. Ordet betecknar det stora mänskliga inbrottet i detta heliga skrin av nåd.

Vi kan inte skapa fåglarna och deras flykt över Himalaya. Vi kan bara utrota arter. Det gör vi med en förfärande hastighet, hundratals gånger snabbare än det normala utdöendet.

Vi kan enkla saker. Vi flyttar mer grus och sten och sand för våra mänskliga syften än jordens egna processer av erosion och sedimentering. Det är vad vi kan. Vi är grusflyttare.

Vi exporterade från Europa med Columbus och alla hans följare massor med sjukdomar och hästar och grisar som tog över andra kontinenter – och våra europeiska gräs tog över stäpper och betesmarker. Vi är gräsflyttare. Det är vad vi kan.

Vi skapar en civilisation som enligt geologerna kommer att överleva som intakta strukturer i jordskorpan i mer än en miljon år. Vi lämnar en växande hög av ruiner.

Vi driver upp temperaturen i atmosfären så att medeltidsballaden behöver skrivas om. ”Var är den snö som föll i går?”, måste vi nu säga. Snön försvinner, så fort.

Liksom isen. Den vita oskuldens färg byts mot mörkare nyanser i terräng och hav. Albedon, vitheten, minskar. Därmed reflekteras allt mindre av solens värme tillbaka ut i rymden, vår kylare. Och värmen ökar ännu mer.

Det är inte mycket vi kan.

Jag saknade ord i mitt pojkrum. Jag tyckte om att fantisera om vad som hänt uppe i himlen under natten. Jag tyckte om gåtan.

Nu har jag skaffat mig litet fler ord. Och ett av dem är just det som finns i Psaltarens text:

Nåd.

Kanske är det därför som jag tycker att ni alla när ni vaknar upp i morgon bitti ska höra noga efter om snön ligger kvar, eller om det rentav kommit litet till under natten.

Och sedan klicka fram Nick Caves sång ”Into my arms” på era telefoner och lyssna i stillhet. Sången handlar om nåd. Om den gåva man inte får för att man förtjänat den utan genom en annan kraft.

Han inleder för säkerhets skull med att säga ”I don’t believe in an interventionist God”. Han inleder andra versen med att säga att han inte heller tror på änglar.

Men om det ändå fanns en gud som ingrep, och om det funnes änglar, sjunger han, då skulle de kunna hålla ljus i sina händer. Så att den han förlorat – en älskad son, en kvinna, en medmänniska – skulle finna vägen tillbaka, ”into my arms”.

But I believe in love.

Nåd, ett begrepp från det religiösa språket, håller på att få en ny betydelse.

Men av fel skäl – att vi håller på att utrota nåden från världen.

Det som förr skedde i naturen var händelser. Det människor gjorde var handlingar. I vår tid smälter orden samman.

Samma typ av onda handlingar som människor förut begick mot varandra begår vi nu mot naturen. Mot jorden, luften, vattnet, isen, sanden, snön … – mot alla elementen.

Ruinhögen framför ängeln bara växer – i takt med att Historien vidgas.

Det är en historia som Walter Benjamin inte kunde föreställa sig. Den nya historien innehåller nu även denna expansion av människans domän under antropocen.

Det kallas till vardags geopolitik och säkerhetspolitik. Men det handlar fortfarande om olja och kol. Om jordartsmetaller. Om farleder mellan världshaven och om strategiska utposter nära Nordpolen. Om att säkra en antropocen världsordning.

Det är den värld som några skapat av erövring och grymhet. Och åt samma några skapat välstånd.

I namn av detta välstånd, och det svävande löftet om dess utvidgning, tillåter vi dessa fasor och denna förstörelse – fast vi säger att vi inte vill.

Ni vet redan vilka storspelarna är, och ni vet hur man bankar de små.

Framtidens politik kommer därför att vara antropocen politik.

Mitt enkla credo är: vi måste förstå denna nya världsbild, ta den till oss. Lära oss antropocenens ABC.

I min ordbok är det vad ordet bildning borde stå för.

Ett nytt, utvidgat bildningsbegrepp för en period i historien där så mycket är så sjukt utvidgat.

Bildningens försvar – betyder därför försvaret av denna utvidgade bildning. Men inte bara dess bärande balkar av kunskap. Utan av det slags inlevelse som kommer att krävas för att vi ska känna vad som är rätt och vara motiverade att handla.

Vi behöver en djupare kontakt med det som en gång kallades ”the better angels of our nature” – Abraham Lincolns ord i ett helt annat installationstal än det vi hörde nyligen.

Det krävs också institutioner som försvarar bildningen och klarar av att förnya den –

skolorna, universiteten, studieförbunden, folkhögskolorna. Biblioteken, museerna, scenerna.

Hela Kulturen.

Ett rikt ekologiskt system av nischer som är kopplade till varandra.

Det stora bildningsförsvaret för en deltagande demokrati och ett öppet samhälle.

Konsten är avgörande. Utan den är ingenting möjligt.