Text skriven av Joline Uvman

Hos Julia Sjölin hägrar femininiteten. Och lika omöjlig som femininiteten kan kännas, lika omöjligt kan Sjölins arbete vid första anblick uppfattas.

I Sjölins ateljé ligger stora målningar på golvet. Motiven är abstrakta och svårfångade, avvärjande. Färgerna tycks både för grå och för grälla samtidigt. Penseldragen ligger i många yviga lager, tunna och tjocka om vartannat. De tycks som målade i stunden utan mycket eftertanke – snarare som av en ingivelse.

Så i kontrast till dessa smetiga målningar står hennes vaksamma verk i rörlig bild. Där är smetigheten utbytt mot tydliga motiv; kvinnliga figurer som betraktas och registreras av Sjölin genom kameralinsen. Tempot är långsamt men ofta uppstyckat i flera klipp samtidigt.

Det är när målningarna och videoverken ställs bredvid varandra som den där känslan av omöjlighet uppstår. Som betraktare krävs man därför på både uppmärksamhet och uthållighet – för det är i kontrasterna och motsättningarna vi kan bringa klarhet i var Sjölin själv befinner sig och på vilka premisser hennes verk existerar.

(Did any artist ever paint the Virgin at night?)
“All the virgin eyes in the world are made of glass”

I dikten “NY at Night” ställer sig Julia Sjölin den hypotetiska frågan huruvida Oskulden någonsin blivit avmålad på natten. Hon följer upp med en rad ur Mina Loys dikt “Magasins du Louvre”: All oskuldens ögon i världen är gjorda av glas. Det är kring blicken Sjölins arbete centreras.

Kameran är Julia Sjölins öga och duken hennes kropp. Med tiden öppnas arbetet upp och de platta ytorna – duken – skärmen – blir till ett landskap där utsnittet, med Sjölin själv som en slags mittpunkt, växlar mellan att betrakta och att betraktas. När linsen envist följer kvinnogestalterna i bild låter hon samtidigt blottlägga sig själv i måleriet. Det är en generös akt och ett smart drag. I en enda handling – skiftet av medium – pekar Sjölin på komplexiteten i att simultant finnas till som objekt och subjekt. Det hela rundas av och når en mystiskens topp när kameran zoomar in från höjden ner mot jorden, mot det mörklagda landskapet som lyses upp av stadsljuset. Där ligger hon, det glimrande citylandskapet, alltid tillgänglig för andras projektion.

Det finns en metod som återkommer i Julia Sjölins arbete; att skära och att klippa. De stora målningarna på golvet kommer att skäras upp och bli till mindre utsnitt. På liknande sätt behandlas filmmediet där olika klipp fogas samman och därmed förstärker känslan av att vi betraktar något beskuret. I en förlängning, om duken är en kropp och kameran ett öga, har vi här något som blöder.

Julia, som också är min vän, skickar mig en printscreen med ett stycke som citerar författaren Clarice Lispector. En slags spegling uppstår när jag läser:

“Every book is blood,” Lispector writes in, A Breath of Life. “It’s pus, it’s excrement, it’s heart torn to shreds, it’s nerves cut to pieces, it’s electric shock, it’s coagulated blood running like boiling lava down the mountain.”

Julia Sjölins arbete är inte omöjligt, det är allt detta, verk som spränger sig själva i ett försök att avtäcka något som faktiskt är omöjligt – kvinnokroppens varande bortom den tillskrivna femininiteten.