Verkligheten kan framstå som ett spöregn av information, ljud, påståenden, fakta, lögner, oro och allt däremellan. Det är lätt att glömma vem man är och varför man finns. Skogen erbjuder ett alternativ, där hörs bara naturen och man får också tid att lyssna. Efter ett tag hör jag mer än vind och fåglar.

 

Jag kom ihåg en tjärn där jag som barn åkt skridskor på den svarta kärnisen. Den är liten och oansenlig och nära en grusväg. Det är en plats som är lätt att hitta och som inte ligger långt från där jag växte upp. Den har varit min utgångspunkt de senaste åren.

 

I ateljén utgår arbetet från en fotografisk förlaga och platsen, alltså tjärnen är källan till mitt arbete. Den är viktig men förlagan läggs snabbt bort. Den är bara den första tändande gnistan.

 

Att måla med tusch på tjockt lumppapper betyder att det inte går att ta bort eller göra om, så slumpen spelar en avgörande roll. Det är stimulerande och frustrerande att ställas inför något oåterkalleligt som ger bilden uttryck jag inte hade kunnat förutse. Det gör att arbetet mer handlar om att upptäcka än om att avbilda, tjärnen kommer till mig mer än att jag målar den. I valet av material lämnar jag plats åt slumpen som frigör och släpper lös impulser och infall, och plötsligt bär jag med mig grenar och små stockar hem, från skogen runt tjärnen.