Martin West använder olika konstnärliga tekniker, som akvareller, fotografier, små skulpturer och oljemåleri för att belysa en scen från olika håll. Rummet är alltid utgångspunkten och i denna utställning är Konstakademiens Tengbomhallen en klangbotten till det spel som tar plats.

Det som här föreligger, eller står, eller kanske framför allt hänger är försök att iscensätta, eller ge fysisk form till några specifika rumsliga upplevelser. Dessa plötsliga upplevelser, som inträffar mitt i steget en vanlig tisdag, är så flyktiga att de är svåra att härleda, och så sammansatta att det är svårt att bena ut vad som är vad. Och så fort de inträffat är de borta.

Först tänker jag att det är något mirakulöst och vackert som jag skymtat en skugga av, men det finns också ett ingående obehag som när man simmar i en sjö och temperaturen skiftar, något kroppsligt, helt bortom vad man kan klä i ord.

Några gånger tycker jag att andra konstnärer har fångat just detta ostabila men konkreta i sin konst, och om de lyckats så finns det ändå ingen metod att hämta, vilket är rätt självklart. De har hittat något som är giltigt för just dem.

Försöken som tar plats i Tengbomhallen är försök att ge upplevelserna kropp, inte bena ut vad de består av, för det går inte, utan som en parallell motsvarighet. Eller, inte motsvarighet, utan snarare parallell närvaro. Kanske kan de läsas som försök var för sig, eller som ett sammantaget försök i olika material och tekniker. Eller som något slags försök i detta specifika rum, med sina komplexa förtecken. Som gör allt bara ännu mer sammansatt.

© Martin West/BUS 2026