Sommaren 2018 hade jag genom Konstakademien residens på Cité Internationale des Arts i Paris. Jag hade gjort en monumental kolteckning över hela väggen i min ateljé och skulle fixera teckningen. För att skydda mig från fixativet klädde jag mig i plast och mask. En impuls gjorde att jag fotade mig själv i utstyrseln. När jag sedan tittade på fotot var det som att ett alter ego framträdde ur gestalten och tog mig i besittning.

Jag började klä mig i plasten och masken på nätter i ateljén och lät kroppen göra det mitt alter ego drev mig till att göra. Det uppstod transliknande Isadora Duncan-dervischdanser där måleri och teckningar rann ur mig. Mitt alter ego var som en skyddsande som krävde att jag skulle öppna upp lager i mig som varit slutna. Att jag skulle börja se verkligheten på nytt. Tillsammans började vi utforska gränsland konstnärligt, psykiskt, känslomässigt, andligt och fysiskt. Vi gick in i Annanvärlden och gjorde upptäckter av fenomen och sanningar jag tidigare inte vågat eller kunnat se och acceptera. Klassiska mystiska, magiska och drömlika myter och berättelser som bär mänskliga dilemman framträdde på nytt – Alice i Underlandet, Orfeus och Eurydike, Narcissus och Eko.

Konstnärer ur konsthistorien, Carl Fredrik Hill och Helen Frankenthaler, dök upp som ledsagare i ateljén. Andligheten, fantasin, mystiken och magin skapade en närvaro och nyfikenhet som gjorde att jag mer och mer kunde acceptera det obegripliga och motsägelsefulla där mina känslor och mitt förnuft tidigare kommit till korta. Jag rörde mig mellan verkligheter och hämtade tillit, kunskap och insikter som jag inte kunde finna eller formulera på andra sätt än i måleriet.

Martin Ålund