“Starten är ofta en diagonal eller färgton. Kanske är det samma sak jag gör hela tiden. Idén finns inne i mig, en märkliga inre kunskap. När jag är framme, uttrycker bilden det jag vill, fast jag aldrig har sett den.

Hjärtat i måleriet för mig är rytm.” 

Kajsa Zetterquist

Hon har upplevt Picassos Guernica på Moderna museet, haft givande samtal med Bror Hjorth och Ragnar Sandberg och har sedan levt större delen av sitt liv i väglöst land i Nordnorge som aktivist och konstnär. Det sistnämnda gör hon än idag, snart 90 år gammal. Nu visas hennes konstnärskap på Konstakademien, där publiken kan ta del av ett pågående livsverk – ett expressivt måleri med färger hämtade från polarvärldens snabba växlingar och vilda krafter.  

Kajsa Zetterquist flyttade strax efter studietiden i slutet av 1960-talet med sin man konstnären Per till Graddis på den norska sidan av Sapmi. Där byggde de sina ateljéer och skapade en unik tillvaro präglad av konst och aktivism bland annat i samband med utbyggnaden av Altaälven. År 2013 invigdes Adde Zetterqvist kunstgalleri i Storjord i norra Norge där deras verk visas permanent.

Kajsa Zetterquists måleri har en direktkontakt med naturens kretslopp och dess kombination av rena och sammansmälta nyanser i en rörelse av födelse och utveckling. Om naturen är den intuitiva källan, finns det ändå alltid en strävan till kontrollerad komposition som placerar människan i relation till sin värld. Att formatet ofta är monumentalt förstärker känslan av rörelse och ”alltinghet”, ett mönster med sin egen hemliga logik som fortsätter ut i en osynlig oändlighet. I utställningen Kajsa Zetterquist – Min väg, visas verk ur hela hennes konstnärsliv, från de Cézanne-inspirerade modellstudierna på sextiotalet till de senaste 20 årens uttrycksfulla kolorism med en intim koppling till musikens abstrakta väsen, harmonier och dissonanser. 

Till utställningen finns också ett program med konstnärssamtal som går djupare in på Kajsa Zetterquists praktik, hennes aktivistiska liv i Norge och den dynamiska studietiden i Stockholm med några av 1900-talets stora förnyare och pedagoger var en del av den unga konstens miljö. 

Text skriven av Paulina Sokolow, konstvetare och skribent