Målare, grafiker, tecknare

Staden är en oändlig väv, aldrig färdig, aldrig avslutad. Det förflutna ruvar i det nutida, de tunga byggnader och föremål som i Jan Runefelts konst skymtar i skyaktiga sken är ständigt i rörelse. Med sin blick har konstnären alltsedan början av sitt skapande avlyssnat
och på nytt skapat denna vår huvudstad där utsikter och iakttagelser vilar på sin historia – dvs rent faktiskt är målningarnas dukar många gånger bibeltunna, bortglömda telefonkatalogers
sidor. I dem härskar ännu det förflutna, men nu i (min kusin) Jans verk tillsammans med det kargt men ömsint gråvita, syns tider smälta samman.
Skymningsdova verk, men ändock något muntert, som stryker Jan Runefelt medkänsla över de skuggiga gestalter som står och drömmer vid ett räcke eller de som skyndar förbi, på väg bort.

I ett stilla dunkel står en gammal spis, de svartgrå skiftningarna talar med de underliggande adressaterna, men de anas bara som hemligheter från en annan tid.

Staden är en ständig ström; byggnader, t-banestationer, människors långa väntan där de står hopkurade, som om deras skuggor håller om dem i skydd mot råkall vind.

Jan Runefelts palett framkallar i flera verk ett säreget ljusspel, milda flerfärgade vattringar över stockholmska kännetecken – Gröna Lund, Slussen, vattnet följt av Katarinavägen. Fläckvisa speglingar, stråk av bladguld lyser upp, belyser både stursk husbyggnad och
bussens ensliga, om hösten blåsiga väntkur.