Foto: Björn Strömfeldt

Gottfrid Kallstenius
Vattenfyllt gruvhål, 1913

 

År 1920 lämnade Gottfrid Kallstenius (1861 – 1943) två målningar till Konstakademiens samling., båda på temat övergivna gruvhål i naturen. Den ena hålls i grå och ljust gröna toner, i harmoni med det franska friluftsmåleri som slagit igenom bland svenska konstnärer 40 år tidigare.
Men det är den andra målningen som Kallstenius lämnar in som sitt receptionsstycke (det verk som varje nyvald akademiledamot sedan 1773 ska lämna in som prov på sitt arbete). Och denna målning går i helt andra färger: starkt ljus från en lågt stående sol belyser tallar runt ett övergivet vattenfyllt gruvhål. Runtom syns berggrunden, där lavar och mossa växer. Naturen har misshandlats av människan på jakt efter råvaror, men den är nu på väg att ta tillbaka sitt område. Det är ingen idyll för en människa att vandra i, utan en otillgänglig terräng fylld av risker, men med starka färger för ögat.

Kallstenius var elev vid Konstakademien och fick 1891 stipendium för att studera i Frankrike och Italien. Men redan innan han rest ut var han en övertygad friluftsmålare. I striden mellan oppositionella akademielever och mer traditionella stod Kallstenius snarast på traditionens sida, även om han beundrade enskilda av Konstnärsförbundets medlemmar, inte minst Carl Larsson.

Som målare är Kallstenius väl förtrogen med trenderna i tiden. Runt 1890 proklamerar Konstnärsförbundarnas teoretiker Richard Bergh att målarna bör återvända till Sverige och finna sin speciella väg inom måleriet där inte enbart motiv utan också färgval och uttryck skall vara ”svenskt”.  Landskap blir det mest nationella motivvalet, medan historiemåleri inte är något alternativ för Kallstenius. Tallar och solnedgångar kommer att bli omtyckta och slitstarka motiv för honom och många andra landskapsmålare. Kallstenius står för flera viktiga verk inom genren, bl.a. i den nybyggda Dramatens foajé 1907. För honom är naturen också ren poesi.

Från 1898 undervisar Kallstenius på Konstakademien framförallt i ”Dekorativ konst”, med syfte att lära unga konstnärer att arbeta för offentlig miljö. Att konsten skulle vara till för alla var ett viktig ideal i tiden, med Carl Larssons fresker för Nationalmuseum som ett tidigt exempel att följa. Kallstenius själv arbetar i flera tekniker bl.a. med mosaik för Konstnärshuset. Han hade också uppdrag för företag som Johnsonrederiet och Avesta Järnverk.

Intresserad av att förbättra konstnärernas tekniska förutsättningar inledde han ett samarbete med Beckers färgfirma och Tekniska högskolan. Resultatet blev ”Beckers normalfärger” som lanserades 1912.

Som kontrast till all denna måleriverksamhet skrev han också dikter som publicerades i flera volymer. Han ville gärna betrakta konsten som en helhet i alla dess uttryck.
Gottfrid Kallstenius var gift med Gerda Roosval, som också var konstnär. De hade träffats när de båda var elever på Akademien på 1880-talet. Även sonen Evald blev konstnär, fast det är en annan historia…

Eva-Lena Bengtsson, intendent för samlingar & arkiv

 

Läs mer:

Åsa Frosterud Jägerhorn: Gottfrid Kallstenius – i tusen tallars skugga, 2010.

Gottfrid Kallstenius: Oljemåleriet – färgstoff och bindämnen, 1913.

Gottfrid Kallstenius: Handbok i oljemålning, 1915.

Gottfrid Kallstenius: Konsten – dess väsen och betydelse, 1931.

Stäng meny
X