Torsten Andersson (1926–2009) hör till de mest särpräglade målarna i svensk efterkrigskonst. Under mer än sextio år prövade han envist måleriets möjligheter och gränser – mellan abstraktion och realism, bild och föremål, tradition och ett språk som ständigt måste uppfinnas på nytt.

Hans relation till Konstakademien var också institutionell. År 1960, endast 34 år gammal, utnämndes han till professor vid Kungl. Konsthögskolan och 1961 invaldes han som ledamot av Konstakademien. Fram till 1965 förenade han alltså de båda rollerna. Vid denna tid var akademi och konstutbildning ännu nära sammanflätade: Konsthögskolan hade sin undervisning i Konstakademiens hus på Fredsgatan 12, där den blev kvar ända till flytten till Skeppsholmen 1995.

I utställningen visas Identitetsfrisen i sin helhet: 52 målningar från 1967 till 2006, sammanförda av Andersson själv som ett konstnärligt testamente. Verken, som länge omgav honom i ateljén i Benarp, ordnades i tolv faser och försågs med hans egna handskrivna kommentarer. Han kallade dem ”minnesbilder” – orienteringspunkter i ett livslångt sökande efter den gåtfulla röda tråd som förenade hans konstnärskap. Här möts bild och ord, upprepning och variation, minne och identitet.

Publikationen Identitetsfrisen. 52 minnesbilder återger Anderssons eget dokument i faksimil, med hans karakteristiska handstil och fotografier av målningarna tagna i ateljén. Den utkom 2011 på Bokförlaget Langenskiöld med en essä av Magnus Bons.

Titeln anspelar medvetet på Edvard Munchs Livsfrisen. Liksom hos Munch är det inte fråga om fristående verk, utan om en sammanhängande svit där målningarna belyser varandra. För Andersson blev frisen också ett försvar för konstens förankring i den personliga erfarenheten och ett motstånd mot konstverket som en ”lösryckt snittblomma”. Utställningen ger en sällsynt möjlighet att möta hans konst så som han själv till sist ville se den: som ett sammanhängande verk om måleri, minne och identitet.